Arkitekturens ord

termer från abakus till västtorn. Högtalaren läser upp termen på dess ursprungsspråk.

Abakus: Den fyrkantiga platta som ligger överst på ett kapitäl och tar emot bjälklaget.

Akantus: Medelhavsväxt med flikiga blad. Bladen är förebilden för det korintiska kapitälets ornament och återkommer i dekor från antiken till 1800-talet.

Anfang: Den punkt där en båge eller ett valv börjar svänga ut från sitt stöd.

Arkad: En rad bågar som bärs av pelare eller kolonner, öppen eller blind.

Arkitrav: Den nedersta delen av bjälklaget i en kolonnordning: balken som vilar direkt på kapitälen.

Atrium: Gård eller ljushall i mitten av en byggnad. I den romerska villan det öppna rummet innanför entrén, i dag ofta en inglasad ljusgård.

Balustrad: Räcke av små svarvade pelare, balustrar, med en överliggare. Vanligt på terrasser, balkonger och takkrön från renässansen och framåt.

Basilika: Långsträckt byggnad med ett högt mittskepp och lägre sidoskepp, där mittskeppets övre fönster ger ljus. Romarnas rättshallar blev förebild för de kristna kyrkorna.

Bjälklag: Den bärande delen mellan två våningar. I klassisk arkitektur också det horisontella partiet ovanför kolonnerna: arkitrav, fris och gesims.

Bandfönster: Långt, liggande fönsterband som löper över fasaden. Möjligt först när väggen inte längre bär; en av Le Corbusiers fem punkter.

Brutalism: Efterkrigsmodernism med rå, oputsad betong (franska béton brut) och tunga, skulpturala volymer.

Brise-soleil: Solavskärmning av fasta lameller eller fack framför fasaden, typisk för Le Corbusier och modernismen i varma länder.

Campanile: Fristående klocktorn bredvid en kyrka, vanligt i Italien. Det lutande tornet i Pisa är en campanile.

Dekonstruktivism: Riktning från 1980-talet med splittrade, sneda och till synes instabila former. Frank Gehry och Zaha Hadid räknas dit.

Dorisk: Den äldsta och strängaste grekiska kolonnordningen: kraftigt räfflat skaft utan bas och ett enkelt kuddformat kapitäl.

Entasis: Den svaga utbuktning som grekerna gav kolonnskaftet, så att det inte ser insjunket ut på avstånd.

Fasad: En byggnads yttervägg, särskilt den som vetter mot gatan och är gjord för att ses.

Fronton: Triangelformat eller segmentformat gavelfält över en portik, ett fönster eller en dörr. Kallas också tympanon när man menar själva fältet.

Fris: Mellersta delen av bjälklaget, ofta dekorerad med reliefer. Allmänt: ett smalt dekorerat band längs en vägg.

Funkis: Svenskt vardagsord för funktionalismen: vita, släta hus med platta tak och liggande fönster, från 1930-talet.

Gesims: Utskjutande list som skyddar fasaden mot regn och markerar en gräns, främst vid takfoten.

Gesamtkunstwerk: Ett allkonstverk där byggnad, inredning, möbler och konst är formgivna som en helhet. Ett ideal för jugend och nationalromantik.

Gotlandskyrka: Någon av Gotlands drygt nittio medeltida kyrkor, byggda i kalksten under 1100- till 1300-talen och i stort sett oförändrade sedan dess.

Gråsten: Natursten av granit eller gnejs, ofta kluven. Byggmaterial i många medeltida svenska kyrkor och borgar.

Gustaviansk: Svensk nyklassicism under Gustav III:s tid, ungefär 1772–1810: ljusa färger, raka linjer och antika motiv.

Högkor: Den östra, upphöjda delen av en stor kyrka där högaltaret står.

Jonisk: Kolonnordning med smalare skaft, bas och kapitäl med två snäckformade voluter.

Kapitäl: Kolonnens eller pelarens krön, som för över lasten från bjälklaget till skaftet. Formen avslöjar ordningen.

Kassett: Försänkt fält i ett tak eller valv, i rutmönster. Pantheons kupol är kassetterad, vilket både dekorerar och gör den lättare.

Kolonn: Rund, bärande stolpe med bas, skaft och kapitäl enligt någon av de klassiska ordningarna. Jämför pelare.

Komposit: Romersk kolonnordning som kombinerar korintiska akantusblad med joniska voluter.

Kor: Den del av kyrkan där altaret står, normalt i öster.

Korintisk: Den rikaste grekiska ordningen: slankt skaft och ett klockformat kapitäl klätt med akantusblad.

Korsmitt: Platsen där långhus och tvärskepp korsar varandra, ofta under ett torn eller en kupol.

Kryssvalv: Valv som bildas när två tunnvalv korsar varandra. Med ribbor längs diagonalerna blir det ett kryssribbvalv, gotikens viktigaste uppfinning.

Kupol: Valv i form av en halvsfär eller liknande, över ett runt eller mångkantigt rum.

Långhus: Kyrkans västra, långa del där församlingen sitter, mellan tornet och koret.

Lanternin: Liten, öppen eller glasad överbyggnad på toppen av en kupol eller ett tak, som släpper in ljus och kröner formen.

Loggia: Ett rum eller en gång som är öppen mot det fria genom en arkad eller kolonnad, men indragen i byggnaden.

Mansardtak: Brutet tak med ett brant nedre och ett flackt övre fall, som ger plats för rum på vinden. Namnet efter François Mansart.

Miljonprogrammet: Riksdagens mål 1965 att bygga en miljon bostäder på tio år. Nådde målet 1974, men förortsområdena blev omdebatterade.

Mittskepp: Den högre mittdelen av en basilikas långhus, flankerad av sidoskeppen.

Nationalromantik: Nordisk stil kring 1900–1920 som sökte en nationell form i inhemska material och medeltida förebilder: tegel, sten, trä och branta tak.

Oculus: Rund öppning i taket eller kupolen, som Pantheons nio meter breda öga mot himlen.

Palladianism: Arkitektur i Andrea Palladios efterföljd, med tempelfronter på villor och strikt symmetri. Stor i England på 1700-talet.

Pelare: Lodrätt, bärande stöd, ofta fyrkantigt eller mångkantigt. Allmännare än kolonn, som följer en klassisk ordning.

Pendentiv: Det sfäriska triangelfält som för över en rund kupol till ett fyrkantigt rum. Hagia Sofia är det stora exemplet.

Piano nobile: Den förnämsta våningen i ett palats, oftast en trappa upp, med högst takhöjd och de finaste fönsteromfattningarna.

Pilaster: Platt, svagt utskjutande pelare i en vägg, med bas och kapitäl. Delar upp fasaden utan att bära.

Pilotis: Smala pelare som lyfter byggnaden från marken, så att marken under blir fri. En av Le Corbusiers fem punkter.

Portik: Öppen förhall med kolonner och ofta en fronton framför en entré, som en tempelfront.

Postmodernism: Reaktion mot modernismen från 1960-talet och framåt, med lekfulla citat ur historien, färg och symbolik.

Puts: Bruk som stryks på en mur, både som skydd och för att ge fasaden en jämn eller strukturerad yta.

Risalit: Del av fasaden som skjuter fram, ofta mittpartiet eller hörnen, för att bryta en lång front.

Rocaille: Det asymmetriska, snäck- och klippliknande ornament som gett rokokon dess namn.

Rosettfönster: Stort runt fönster med ekerlik eller blomlik spröjsning, typiskt för gotikens fasader och tvärskepp.

Rundbåge: Halvcirkelformad båge. Kännetecken för romersk antik, romanik och renässans.

Rustik: Murverk med grovt huggna eller kraftigt markerade fogar, som ger bottenvåningen ett tungt och stabilt utseende. Imiteras ofta i puts.

Sadeltak: Tak med två fall som möts i en nock. Den vanligaste takformen.

Sakristia: Rum intill koret där prästen klär om och där kyrksilver och mässkläder förvaras.

Säteritak: Svenskt brutet tak med en låg, lodrät fris med små fönster mellan nedre och övre takfallet. Vanligt på herrgårdar under 1600- och 1700-talen.

Sgraffito: Dekor som ristas fram i flera lager puts av olika färg.

Sidoskepp: De lägre skeppen på var sida om mittskeppet i en basilika, skilda från det av pelare eller kolonner.

Skepp: Ett avlångt rum i en kyrka, avgränsat av pelarrader eller väggar. Ordet kommer från latinets navis.

Slamfärg: Färg av vatten, mjöl, linolja och pigment. Den röda slamfärgen från Falu gruva har gett den svenska landsbygden dess färg.

Slutsten: Den översta, kilformade stenen i en båge eller i korsningen av ett ribbvalv, som låser de övriga.

Spetsbåge: Båge av två cirkelsegment som möts i en spets. Leder trycket brantare nedåt än rundbågen och är gotikens kännetecken.

Spira: Den spetsiga, höga toppen på ett torn.

Stjärnvalv: Senmedeltida valv där extra ribbor bildar ett stjärnmönster. Vanligt i svenska kyrkor från 1400-talet.

Stomme: Byggnadens bärande skelett av pelare, balkar och bjälklag. När stommen bär behöver väggarna inte göra det.

Strävbåge: Båge som för valvets sidotryck över sidoskeppets tak ut till en fristående strävpelare. Gör gotikens höga, glasade väggar möjliga.

Strävpelare: Kraftig pelare eller murförstärkning utanpå en vägg som tar emot tryck från valv eller tak.

Stylobat: Den översta trappavsatsen i ett grekiskt tempel, som kolonnerna står på.

Tegel: Bränd lera formad till stenar. I Sverige sedan 1100-talet, särskilt i Skåne och Mälardalen, och nationalromantikens favoritmaterial.

Tornspira: Se spira. Gotikens spiror skulle föra blicken mot himlen.

Trähus: Det svenska byggandets grund: timmerhus av liggande stockar, senare regelverk med panel. I dag återkommer trä i höga hus av korslimmat massivträ.

Tunnvalv: Valv med halvcirkelformat tvärsnitt, som en halv tunna. Romarnas och romanikens valv.

Tvärskepp: Den del av en korskyrka som går tvärs över långhuset nära koret och ger kyrkan dess korsform.

Tympanon: Det inramade fältet i en fronton eller över en portal, ofta med skulptur.

Vapenhus: Förrum vid kyrkans ingång, på svenska landsortskyrkor ofta på sydsidan. Enligt traditionen lämnade man sina vapen där.

Valv: Böjt tak av sten, tegel eller betong som bär sig självt genom tryck.

Valmat tak: Tak med fall åt alla fyra sidor, även över kortsidorna. Valmen är den trekantiga takytan på kortsidan.

Våningsband: Horisontell list eller rand som markerar gränsen mellan två våningar på en fasad.

Volut: Snäckformad spiral, som på det joniska kapitälet eller på barockens fasader.

Västtorn: Torn i kyrkans västra ände, ovanför huvudingången. Typiskt för svenska landsortskyrkor.

ABC-stad: Förort planerad för arbete, bostad och centrum på samma plats, så att den inte bara blir en sovstad. Vällingby (1954) är förebilden.

Grannskapsenhet: Efterkrigstidens planeringsidé: en överblickbar stadsdel med egen skola, butiker och samlingslokal inom gångavstånd.

Stenstad: De slutna kvarteren av sten- och putshus som byggdes i städernas centrum från 1870-talet, efter byggnadsstadgor som krävde obrännbart material.

Lamellhus: Smalt, avlångt flerbostadshus som står fritt i parkmark i stället för i ett slutet kvarter. Funktionalismens sätt att ge alla lägenheter ljus och luft.

Fri planlösning: När stommen bär kan innerväggarna placeras fritt efter behov. En av Le Corbusiers fem punkter.

Glasfasad: Fasad av glas som hängs utanpå stommen, ofta kallad curtain wall.

Massivträ: Byggskivor och balkar av limmade trälameller, starka nog för höga hus. Sara kulturhus i Skellefteå är byggt så.

High-tech: Riktning från 1970-talet som visar stommen, rören och installationerna utanpå, som Centre Pompidou.

Akroterion: Skulptur eller ornament, ofta en palmett, som kröner frontonens topp och hörn på ett antikt tempel.

Triglyf: Platta med tre lodräta band i den doriska frisen, placerad över varje kolonn och mellan dem. Tros efterlikna ändarna på äldre tempels takbjälkar av trä.

Metop: Det nästan kvadratiska fältet mellan två triglyfer i den doriska frisen, ofta med en relief. Parthenons metoper visar bland annat strider mellan gudar och jättar och mellan lapiter och kentaurer.

Krepidom: Templets trappstegsformade sockel av sten. Det översta steget kallas stylobat.

Kolonnskaft: Kolonnens långa mittdel mellan bas och kapitäl, ofta räfflad och svagt avsmalnande uppåt.

Bas: Kolonnens fot, med runda vulster och hålkälar, mellan skaftet och golvet. Den grekiska doriska kolonnen saknar bas.

Absid: Halvrund, ofta välvd utbyggnad längst i öster bakom koret.

Triforium: Ett smalt galleri eller en rad små bågar i mittskeppets vägg, mellan arkaden nedtill och obergadens fönster upptill.

Obergade: Den övre delen av mittskeppets vägg, som når över sidoskeppens tak och har fönster. Ger ljus rakt in i mittskeppet. Kallas också klerestorium.

Pinakel: Liten spira som kröner en strävpelare. Vikten hjälper pelaren att stå emot sidotrycket från valven.

Takkupa: Utbyggnad med eget litet tak och fönster i ett tak, som ger ljus åt vinden.

Fönsteromfattning: Ramen runt ett fönster i en fasad, ofta med en liten fronton eller list ovanför.

Balkong: Utskjutande plattform med räcke framför en dörr i en övre våning.

Portal: Byggnadens huvudingång när den är markerad som något mer än en dörr: med båge, omfattning eller skulptur.

Sockel: Den nedersta delen av en fasad, närmast marken, ofta i sten och något utskjutande.