New York-skolan
Efter andra världskriget flyttade konstens centrum från Paris till New York, där de abstrakta expressionisterna målade stort, fritt och gestiskt.
Under 1940-talet kom många europeiska konstnärer till New York på flykt undan kriget, bland dem Mondrian, Max Ernst och André Breton. Unga amerikanska målare mötte surrealismens idéer om det omedvetna och började söka ett eget, fritt måleri. Ur detta växte abstrakt expressionism fram, den första amerikanska konstriktningen som fick ett stort internationellt inflytande.
Rörelsen hade två huvudlinjer. Den ena var aktionsmåleriet, där Jackson Pollock droppade och slungade färg över dukar på golvet och Willem de Kooning målade med våldsamma penseldrag. Den andra var färgfältsmåleriet, där Mark Rothko, Barnett Newman och Clyfford Still lät stora fält av färg fylla hela duken.
Dukarna var ofta enorma och skulle omsluta betraktaren. Konstnärerna talade om det sublima, om myter och om individens frihet. Kritikerna Clement Greenberg och Harold Rosenberg formulerade teorier om det nya måleriet. Under 1950-talet ställdes verken ut i Europa, och New York blev världens ledande konststad.