De österrikiska Nederländerna
Under 1700-talet var de södra Nederländerna en lugn provins i det habsburgska riket. Konsten levde vidare i kyrkor, akademier och hantverk, innan franska revolutionen och nyklassicismen förändrade landet.
Efter spanska tronföljdskriget kom de södra Nederländerna 1714 under Österrike. Landet var välmående men utan de stora beställarna från förr, och Antwerpen förblev avskuret från havet. Konstnärerna arbetade i Rubens skugga, och måleriet höll sig till flamländsk tradition med altartavlor, porträtt och dekorationer.
Den mest originella konsten fanns i kyrkorna. Snidade predikstolar i ek, där hela landskap, träd och figurer växer upp kring talarstolen, blev en flamländsk specialitet. Bildhuggaren Laurent Delvaux, född i Gent och sedan verksam i Nivelles, hade arbetat i London och Rom och gav skulpturen en ny klassisk elegans, och Pieter Jozef Verhaghen i Leuven blev en av de sista stora flamländska barockmålarna.
Mot seklets slut kom nyklassicismen, med Place Royale i Bryssel och slottet i Laeken. Efter revolutionerna i Brabant och Liège annekterades landet av Frankrike 1795, och många konstverk fördes till Paris. Under det förenade kungariket med Nederländerna efter 1815 bodde Jacques-Louis David i exil i Bryssel och fick elever som François-Joseph Navez.