Flamländsk barock
I de katolska, spanska Nederländerna gjorde Peter Paul Rubens Antwerpen till ett av Europas konstcentrum. Med Anthonis van Dyck, Jacob Jordaens och Frans Snyders fick barocken en flamländsk prägel full av rörelse, kött och färg.
Efter delningen 1585 hade Antwerpen förlorat sin handel, men kyrkan och hovet behövde konst. Bildstormen hade tömt kyrkorna, och motreformationen ville fylla dem igen med stora altartavlor som kunde röra de troende. Under ärkehertigarna Albert och Isabella, som styrde från Bryssel, och under vapenstilleståndet med norr 1609–1621 kom en ny blomstring.
Peter Paul Rubens återvände 1608 från åtta år i Italien och blev hovmålare hos ärkehertigarna. Med Korsresningen och Nedtagningen från korset i Antwerpens katedral visade han hur italiensk storhet och flamländsk färg kunde förenas. Hans verkstad levererade altartavlor, mytologier, porträtt och förlagor till bonader och böcker åt hov och kyrkor i hela Europa.
Kring Rubens arbetade en hel generation. Anthonis van Dyck blev en av tidens främsta porträttmålare, först i Genua och sedan vid Karl I:s hov i London. Jacob Jordaens målade feta, bullriga fester, Frans Snyders djur och stilleben, och Jan Brueghel den äldre blommor och små landskap. David Teniers den yngre och Adriaen Brouwer skildrade bönder och värdshus.