Mosankonst och medeltid
I dalen kring floden Maas, med Liège som centrum, växte på 1100-talet fram en guldsmedskonst som hörde till Europas finaste. Samtidigt byggde Flanderns rika handelsstäder katedraler, klädeshallar och klocktorn.
Under medeltiden var det som i dag är Belgien delat mellan furstendömen som lydde under antingen den franske kungen eller den tysk-romerske kejsaren. Grevskapet Flandern låg i väster, hertigdömet Brabant i mitten och furstbiskopsdömet Liège i öster. I Liège och i klostren längs Maas, som Stavelot och Huy, utvecklades den konst som kallas mosansk efter flodens latinska namn, Mosa.
Mosankonsten är framför allt en konst i metall. Guldsmeder och gjutare gjorde dopfuntar, reliksskrin, kors och altarprydnader i brons, förgylld koppar och emalj. Den gjutna dopfunten i Liège från början av 1100-talet har figurer med en lugn, nästan antik tyngd, och emaljerna från Maasdalen är kända för sina klara blå och gröna färger. Den främste mästaren, Nicolaus av Verdun, signerade 1205 Mariaskrinet i katedralen i Tournai.
I väster blev Flandern rikt på handel med klädesvävnader. Brygge, Gent och Ypern byggde stora klädeshallar och klocktorn som visade borgarnas makt, och gotiken kom tidigt till Tournai och Bryssel. Mot slutet av perioden förenades de flesta furstendömena under hertigarna av Burgund, och konstnärer från Flandern och Brabant arbetade redan för hoven i Paris och Dijon.