Expressionism och surrealism
Mellan två ockupationer målade flamländska expressionister bönder och fiskare i tunga, jordiga färger, medan René Magritte och Paul Delvaux i Bryssel gjorde surrealismen till en bild av den vardagliga världen som plötsligt blivit främmande.
Första världskriget lämnade djupa spår. Stora delar av landet var ockuperat i fyra år, och västra Flandern blev slagfält. Flera konstnärer tillbringade krigsåren i exil i Nederländerna eller England, och där mötte de nya strömningar. När de kom hem bildade Constant Permeke, Gustave De Smet och Frits Van den Berghe kärnan i den flamländska expressionismen, med stora, enkla former och bilder av lantliv och hav.
I Bryssel och Antwerpen fanns samtidigt en kort men livlig abstrakt konst, med Victor Servranckx, Jozef Peeters och Georges Vantongerloo, som var med och grundade De Stijl i Nederländerna. Gallerier och tidskrifter knöt Belgien till Paris, Berlin och Amsterdam.
Den belgiska surrealismen växte fram kring diktaren Paul Nougé och målaren René Magritte. Magritte målade vanliga föremål – en pipa, ett äpple, en hatt – med noggrann, nästan reklammässig stil, men satte dem i sammanhang som får betraktaren att tvivla på vad bilder och ord betyder. Paul Delvaux fyllde nattliga städer och tågstationer med nakna, sömngångaraktiga kvinnor. I Hainaut bildades en egen surrealistgrupp med en mer politisk inriktning.