Anglosaxisk och insulär konst
Guldsmide från hednisk tid möttes av kristen bokkonst, och resultatet blev några av Europas mest förunderliga handskrifter.
När romarna lämnat Britannien på 400-talet slog sig anglosaxiska folk från kontinenten ned i det som skulle bli England. Deras konst var först en konst för krigare och kungar. Den bars på kroppen som spännen, svärdsfästen och hjälmar i guld och granat. Mönstren var flätade djur och slingor som vrider sig in i varandra. Det fanns nästan inga bilder av människor, men hantverket var av högsta klass och kunde mäta sig med vad som helst i Europa.
Med kristendomen kom böcker, stenkyrkor och skrivkonst. Munkar från Irland och Iona möttes av missionärer sända från Rom, och i klostren i Northumbria växte en blandstil fram. Den kallas insulär, efter latinets ord för ö. Den förenade de gamla flätmönstren med Medelhavets bokkultur och bilder. Evangelieböcker som Lindisfarneevangelierna hör till det främsta som skapades i hela det tidiga medeltida Europa, och de visar att de brittiska öarna var ett centrum, inte en utkant.
Vikingatågen från 790-talet slog hårt mot klostren, men konsten levde vidare. Under kung Alfred och hans efterföljare fick södra England nya centrum, framför allt Winchester. Där målades böcker med svällande bladverk och livfulla figurer i fladdrande kläder. Engelska broderier och guldsmiden var berömda långt utanför landet. Epoken slutar med den normandiska erövringen 1066, som berättas i ett broderi på nästan 70 meter: Bayeuxtapeten.