Efterkrigstid och popkonst
Francis Bacon målade skriande gestalter i mörka rum, popkonsten föddes i London och David Hockney och Bridget Riley gjorde brittisk konst internationellt efterfrågad.
Efter andra världskriget var Storbritannien segrare men utarmat. Konsten som växte fram var först dyster och existentiell. Francis Bacon målade förvridna kroppar i trånga rum, och Lucian Freud granskade människor med obarmhärtig skärpa. Henry Moore och Barbara Hepworth blev samtidigt världsberömda och fick stora offentliga uppdrag. Staten började stödja konsten på ett nytt sätt, genom Arts Council och genom satsningar som Festival of Britain 1951. Konsten skulle nu nå hela folket, inte bara de rika.
Redan på 1950-talet började en grupp unga konstnärer och arkitekter vid Institute of Contemporary Arts i London intressera sig för reklam, filmer, bilar och serietidningar. Richard Hamiltons lilla collage från 1956 brukar räknas som ett av popkonstens första verk. På 1960-talet blev London en av världens mest omtalade städer, med mode, musik och konst. Peter Blake gjorde omslaget till Beatles Sgt. Pepper, David Hockney flyttade till Kalifornien och Bridget Riley skapade optisk konst som fick bilden att röra sig.
Från slutet av 1960-talet sökte konstnärer nya vägar bort från måleriet och skulpturen på sockel. Anthony Caro ställde färgade stålskulpturer direkt på golvet, Richard Long gjorde konst genom att gå i landskapet och Gilbert & George förklarade sig själva vara levande skulpturer. Arkitekturen präglades av brutalismens råa betong. På 1980-talet tog en ny generation svarta brittiska konstnärer plats och ifrågasatte vems historia konsten berättade. Konsten blev mer mångstämmig än någonsin.