Normandisk och gotisk medeltid
Normandernas väldiga katedraler följdes av en egen engelsk gotik med svindlande tornspiror, solfjädervalv och broderier som eftertraktades i hela Europa.
Efter erövringen 1066 byggde normanderna borgar och katedraler i en takt som saknade motstycke. Kyrkorna var tunga och romanska, med runda bågar och massiva pelare. I Durham prövades redan omkring år 1100 de ribbvalv som senare blev gotikens kännetecken. Stenen skulle visa att de nya härskarna hade kommit för att stanna, och nästan varje anglosaxisk katedral revs och byggdes upp på nytt under ett par generationer. Borgarna byggdes först av jord och trä men ersattes snart av stentorn.
Från slutet av 1100-talet tog gotiken över. England utvecklade en egen variant, som historikerna delar in i tre steg: den tidiga engelska stilen, den dekorerade stilen och den vertikala stilen. Katedralerna blev långa och låga snarare än höga som i Frankrike. De fick spetsiga tornspiror, rika fönster och till slut de solfjädervalv som inte finns någon annanstans. Salisbury, Wells, Lincoln och Gloucester visar stegen ett efter ett. Varje steg hade sina egna former för fönster, valv och ornament.
Bildkonsten levde i böcker, glas och textil. Engelska broderier i guld och siden, opus anglicanum, såldes till påvar och kungar över hela Europa. Bokmålare skapade bibler och psaltare där vardagslivets bönder och narrar trängs i marginalerna. Mot periodens slut målades Wiltondiptyken, ett av de vackraste verken i den internationella gotiken. Det mesta av den medeltida kyrkokonsten förstördes senare under reformationen, och det som finns kvar är därför särskilt dyrbart. Glasmålningarna i Canterbury och York ger en aning om hur färgstarka kyrkorna en gång var.