Modernismens genombrott
Postimpressionismen chockade London, vorticisterna svarade med maskinkonst och två världskrig gjorde konstnärerna till vittnen.
Kring 1900 var den brittiska konsten fortfarande präglad av akademier och viktorianska ideal, även om Charles Rennie Mackintosh i Glasgow redan formade en helt ny stil. Det stora uppvaknandet kom 1910, när kritikern Roger Fry visade Cézanne, Gauguin och van Gogh i London. Publiken skrattade och skrek, men en ung generation kände sig befriad. Kretsen kring Bloomsbury, med målarna Vanessa Bell och Duncan Grant, tog upp de nya färgerna och formerna.
Strax före första världskriget skapade Wyndham Lewis vorticismen, en hård, kantig konst om maskiner och storstäder, och skulptören Jacob Epstein gjorde sin robotliknande Borrmaskinen. Kriget krossade optimismen. Många unga konstnärer stupade, och de som överlevde, som Paul Nash och C.R.W. Nevinson, skildrade ett förstört landskap av lera och taggtråd. Efter kriget sökte många konstnärer sig tillbaka till landsbygden, religionen och det personliga. Gemensamt för dem var en längtan efter något fast i en värld som rasat.
På 1930-talet blev Hampstead i London ett centrum för den abstrakta konsten, med Henry Moore, Barbara Hepworth och Ben Nicholson. Flyktingar från Hitlers Tyskland, som Walter Gropius och Naum Gabo, bodde där en tid. Surrealismen kom till London med en stor utställning 1936. Under andra världskriget anställde staten konstnärer för att dokumentera krigets vardag, och Moores teckningar av människor som sov i tunnelbanan blev några av tidens starkaste bilder.