Samtidskonst
En haj i formalin, en obäddad säng och en ängel av stål gjorde brittisk samtidskonst till en världsangelägenhet, och Tate Modern blev ett av världens mest besökta museer.
År 1988 ordnade den unge konststudenten Damien Hirst utställningen Freeze i en tom lagerbyggnad i Londons hamnkvarter. Där började den våg av konstnärer som kom att kallas Young British Artists. De arbetade med döda djur, avgjutningar, privata föremål och chockerande ämnen, och de förstod att använda medierna. Med stöd av samlaren Charles Saatchi blev de kända över hela världen. Utställningen Sensation på Royal Academy 1997 blev både succé och skandal.
Under 2000-talet fick samtidskonsten en ny ställning i Storbritannien. Tate Modern öppnade år 2000 i ett gammalt kraftverk vid Themsen och blev snabbt ett av världens mest besökta museer. Offentliga konstverk som Antony Gormleys Angel of the North och den roterande utställningen på den fjärde sockeln vid Trafalgar Square gjorde konsten till en del av vardagen. Turnerpriset debatterades varje år i tidningar och tv, och gatukonstnären Banksy blev ett världsnamn.
Under de senaste årtiondena har nya röster tagit plats. Svarta brittiska konstnärer som Chris Ofili, Steve McQueen, Lubaina Himid och Sonia Boyce har fått de största utmärkelserna. Frågor om kolonialism, identitet och klass har blivit centrala, och statyer av slavhandlare har ifrågasatts och rivits. Konstnärskollektiv, film och deltagande konst har blivit vanligare. Samtidigt har nedskärningar, Brexit och pandemin skakat konstlivet och ställt nya frågor om vem konsten är till för.