Stuarttiden och barocken
Karl I samlade Europas bästa konst och lät Rubens och Van Dyck måla hans makt – innan inbördeskriget kostade honom huvudet och Wren byggde ett nytt London ur askan.
När Jakob VI av Skottland blev kung av England 1603 började ett sekel av stora motsättningar. Konsten följde politiken tätt. Arkitekten Inigo Jones förde in den rena klassicism han hade studerat i Italien, och Karl I samlade målningar av Tizian, Rafael och Mantegna och anställde Antonis van Dyck som hovmålare. Hovet blev ett av Europas mest förfinade, men också allt mer avskilt från ett land där puritanska idéer växte sig starka.
Inbördeskriget på 1640-talet slutade med att kungen avrättades 1649 utanför sitt eget banketthus. Hans samling såldes ut och spreds över Europa, och i kyrkorna förstördes många av de bilder som hade klarat reformationen. Efter restaurationen 1660 återvände monarkin och med den hovporträttet, nu målat av holländaren Peter Lely. Porträtten blev lättare, mer sinnliga och mer modeinriktade, i takt med det nya hovets livsstil. Samtidigt tog den engelska landsbygdens herremän upp porträttet som ett sätt att visa sin plats i samhället.
Den stora branden i London 1666 gav Christopher Wren chansen att bygga en ny stad. Hans S:t Paulskatedral och femtio nya kyrkor gav London en barock silhuett av kupoler och tornspiror. Kring sekelskiftet 1700 byggdes väldiga palats som Blenheim och Castle Howard, och Greenwich fick en målad sal av James Thornhill. När drottning Anne dog 1714 hade England och Skottland förenats till Storbritannien. Den lugna, klassiska ordningen skulle prägla den kommande georgianska tiden.