Tudortiden
Hans Holbein målade Henrik VIII:s hov, reformationen tömde kyrkorna på bilder och Elizabeth I gjorde sitt eget porträtt till ett politiskt vapen.
När Henrik VII tog makten 1485 var England fortfarande ett gotiskt land. Det senmedeltida byggandet nådde sin höjdpunkt i solfjädervalven i King's College Chapel i Cambridge och i Henrik VII:s kapell i Westminster Abbey. Men med italienska konstnärer som Pietro Torrigiano kom också renässansens former. Tudorkungarna ville visa att deras unga dynasti stod i nivå med furstarna i Frankrike och Italien, och de använde konsten för att säga det.
Den viktigaste konstnären i Henrik VIII:s England var en invandrare, tysken Hans Holbein den yngre. Hans porträtt av kungen, hovmännen och de lärda har format vår bild av hela epoken. Samtidigt bröt Henrik med påven i Rom, och reformationen ledde till att kloster stängdes och bilder i kyrkorna förstördes. Den religiösa konsten, som hade dominerat i tusen år, fick plötsligt nästan inget utrymme, och porträttet tog över som den ledande bildformen.
Under Elizabeth I blev bilden av drottningen en del av statskonsten. Hennes porträtt följde noga kontrollerade förebilder och fylldes av symboler. Miniatyrmålaren Nicholas Hilliard skapade små, juvelliknande porträtt som bars som smycken och gavs som gåvor. Adeln byggde väldiga lanthus med enorma fönster, så kallade praktbyggen, för att ta emot drottningen. Epoken slutar 1603 när Elizabeth dör barnlös och den skotske kungen Jakob VI ärver tronen. Under ytan pågick också en tyst förändring, när fler köpmän och lantjunkare började beställa egna porträtt.