Efterkrigstid, nyrealism och maj 68
Efter kriget sökte franska konstnärer nya uttryck i materia, gest och vardagens föremål, medan New York utmanade Paris.
Efter befrielsen 1944 var Paris fortfarande konstens huvudstad, men kriget hade satt djupa spår. Jean Fautrier visade sina Gisslan, tjocka färgmassor som liknade misshandlade ansikten. Jean Dubuffet samlade konst av psykiskt sjuka och självlärda och kallade den art brut, rå konst. Pierre Soulages, Hans Hartung och Georges Mathieu målade abstrakt med stora gester. Riktningen kallades informell konst eller tachism och blev Europas svar på den amerikanska abstrakta expressionismen.
Kring 1960 vände sig en ny generation mot det abstrakta måleriet. Yves Klein målade monokroma bilder i ett eget, intensivt blått och använde nakna kvinnor som levande penslar. Kritikern Pierre Restany samlade honom, Arman, Jean Tinguely, Martial Raysse och andra i gruppen nyrealisterna. De arbetade med skrot, sopor, affischer och maskiner, ofta med en blandning av humor och samhällskritik. Niki de Saint Phalle sköt med gevär på reliefer fyllda med färg.
Samtidigt förlorade Paris sin roll som konstens självklara centrum. New York tog över allt mer, och 1964 vann amerikanen Robert Rauschenberg Venedigbiennalens stora pris. I Frankrike blev konsten politisk igen under studentupproret i maj 1968, då affischer trycktes på konstskolan. Kulturministern André Malraux och sedan president Georges Pompidou satsade på statliga kulturinstitutioner. När Centre Pompidou öppnade 1977 fick Paris ett nytt slags museum, med Moderna Museets förre chef Pontus Hultén som en av de ledande.