Impressionism och postimpressionism
En grupp unga målare ställde ut på egen hand, målade ljuset och det moderna livet och förändrade konsten för alltid.
I april 1874 öppnade en grupp konstnärer en egen utställning i fotografen Nadars gamla ateljé i Paris. Bland dem fanns Claude Monet, Pierre-Auguste Renoir, Edgar Degas, Camille Pissarro, Alfred Sisley, Paul Cézanne och Berthe Morisot. En kritiker hånade dem efter Monets målning Impression, soluppgång och kallade dem impressionister. Namnet fastnade. Fram till 1886 ordnade gruppen åtta utställningar, med delvis olika deltagare, och visade att det gick att nå publiken utan salongen.
Impressionisterna ville fånga ett ögonblick: ljuset en viss timme, vattnets glitter, rörelsen på en boulevard. De målade ofta utomhus, med snabba penseldrag och rena färger lagda bredvid varandra. Motiven var det moderna livet, med järnvägsstationer, kaféer, dansställen, teatrar och utflykter längs Seine. Kritiker tyckte först att bilderna såg ofärdiga ut. Men med hjälp av konsthandlare som Paul Durand-Ruel fick de så småningom köpare, inte minst i USA.
Under 1880-talet sökte flera yngre konstnärer vidare. Georges Seurat byggde upp bilder av små prickar av ren färg. Paul Cézanne ville göra impressionismen till något fast och varaktigt. Vincent van Gogh och Paul Gauguin använde färgen för att uttrycka känslor och idéer. De brukar kallas postimpressionister. Samtidigt förnyade Auguste Rodin skulpturen, och art nouveau förnyade inredningen. Kring sekelskiftet var Paris den självklara medelpunkten för konstnärer från hela världen, också från Norden.