Nyklassicism, revolution och kejsardöme
Antikens stränga ideal fick ny laddning när Frankrike gick från kungadöme till revolution och kejsardöme.
Redan före revolutionen hade smaken vänt sig mot rokokons lekfullhet. Utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum och skrifter om grekisk konst väckte en ny beundran för antiken. Arkitekter som Jacques-Germain Soufflot och Claude-Nicolas Ledoux byggde i strama, geometriska former. I måleriet blev Jacques-Louis David den ledande gestalten. Hans Horatiernas ed från 1784 visade bröder som svär att dö för sitt land, en bild av plikt och offervilja som snart skulle få politisk betydelse.
Revolutionen 1789 förändrade konstens villkor. David blev revolutionär och målade martyrer som Marat. Salongen öppnades för alla konstnärer 1791, och akademien avskaffades 1793. Samma år öppnade Louvren som offentligt museum, fyllt med konst från kungen, kyrkan och adeln. Samtidigt förstördes mängder av kyrkor, gravar och kungliga monument. Begreppet vandalism myntades för att beskriva förstörelsen och för att uppmana till att skydda kulturarvet.
Napoleon Bonaparte tog makten 1799 och kröntes till kejsare 1804. Han använde konsten som Ludvig XIV hade gjort, för att bygga sin bild. David, Antoine-Jean Gros och Jean-Auguste-Dominique Ingres målade honom som hjälte och härskare. Arkitekterna Charles Percier och Pierre Fontaine skapade empirestilen, med förgylld brons, mahogny och motiv från Rom och Egypten. Stilen spreds med Napoleons arméer och nådde Sverige med marskalken Bernadotte, som 1810 blev svensk kronprins.