Rokokon och upplysningen
Efter Ludvig XIV blev konsten lättare, mer intim och mer lekfull – och Paris blev smakens huvudstad.
När Ludvig XIV dog 1715 lämnade adeln gärna Versailles och flyttade in i Paris. Där byggdes stadspalats, hôtels, med små, ljusa rum fyllda av speglar, boaserier och förgyllda snirklar. Den nya stilen kallades rocaille efter de musslor och stenar som användes i trädgårdsgrottor. Senare fick den namnet rokoko. Målningarna blev mindre och lättare, och ämnena hämtades oftare från kärlek, lek och sällskapsliv än från krig och myter om kungens storhet.
Antoine Watteau skapade en ny sorts bild, fête galante, där elegant klädda par umgås i drömlika parker. François Boucher blev favorit hos Madame de Pompadour och målade gudinnor och herdar i rosa och blått. Jean Siméon Chardin gick åt motsatt håll och målade stilleben och stilla scener ur borgerligt vardagsliv. Jean-Honoré Fragonard förde rokokon till sin höjdpunkt med snabba penseldrag och frivol glädje i bilder som Gungan.
Samtidigt var det upplysningens tid. Filosofer som Voltaire, Rousseau och Diderot ifrågasatte kyrka och kungamakt och ville att konsten skulle bli sedelärande. Salongen i Louvren blev en offentlig mötesplats, och konstkritiken föddes. Diderot hyllade Chardin och Greuze men tröttnade på Boucher. Mot periodens slut började arkitekter och målare vända sig mot antikens enkelhet igen. Rokokon ersattes av nyklassicismen, som snart skulle få en politisk innebörd.