Romantik och realism
Känslans romantik och verklighetens realism utmanade akademien, och Paris blev konstens världshuvudstad.
Efter Napoleons fall sökte en ny generation konstnärer större frihet. Théodore Géricault målade Medusas flotte, en skildring av skeppsbrutna i nöd, och Eugène Delacroix gjorde färgen och rörelsen till måleriets centrum. Romantikerna valde motiv från samtiden, från Orienten, från litteraturen och från naturens krafter. De ställdes mot Ingres, som försvarade den klassiska linjen. Striden mellan färg och teckning, känsla och ordning präglade salongen i flera årtionden.
Kring 1850 gick en ny rörelse ännu längre. Gustave Courbet ville måla det han såg med egna ögon, utan idealisering. Hans stora dukar med bönder, stenhuggare och en begravning på landsbygden väckte skandal. Jean-François Millet målade lantarbetare i Barbizon, och Honoré Daumier skildrade stadens vardag och politikens hyckleri i litografier. Realismen gjorde vanliga människor till värdiga ämnen för stor konst, något som många ansåg vara både fult och politiskt farligt.
Under andra kejsardömet byggdes Paris om till en modern storstad med boulevarder, parker och ett nytt operahus. Fotografiet, som uppfanns 1839, förändrade synen på bilder. Salongen var fortfarande den viktigaste vägen till framgång, men den blev allt svårare att komma in på. När juryn 1863 refuserade tusentals verk lät kejsaren ordna en särskild utställning, De refuserades salong. Där visade Édouard Manet Frukosten i det gröna och öppnade vägen mot det moderna måleriet.