Samtidskonst i Frankrike
Statliga storprojekt, privata stiftelser och nya röster har gjort Frankrike till en av samtidskonstens centrala scener.
När François Mitterrand blev president 1981 fick kulturen en ny tyngd i politiken. Kulturministern Jack Lang fördubblade budgeten, regionala samlingar för samtidskonst byggdes upp och Paris fick en rad monumentala nybyggen. Glaspyramiden vid Louvren, Musée d'Orsay och Grande Arche i La Défense förändrade stadens ansikte. Konsten skulle vara statens angelägenhet och nå hela landet. Samtidigt väckte satsningarna debatt, som när Daniel Burens randiga pelare placerades på Palais-Royals historiska gård.
Franska konstnärer som Christian Boltanski, Annette Messager och Sophie Calle arbetade med minne, identitet och berättelser, ofta med fotografier, föremål och text. På 1990-talet myntade kritikern Nicolas Bourriaud begreppet relationell estetik för konst som skapar möten mellan människor, och Pierre Huyghe, Philippe Parreno och Dominique Gonzalez-Foerster blev internationellt kända. Konsthallen Palais de Tokyo, som öppnade 2002, blev en experimentell scen för den nya konsten.
Under 2000-talet har privata samlare som François Pinault och Bernard Arnault byggt stora museer i Paris. Samtidigt har frågor om kolonialism, migration och identitet hamnat i centrum, och Frankrike har börjat lämna tillbaka konstföremål till afrikanska länder. Branden i Notre-Dame 2019 och den snabba restaureringen visade hur mycket kulturarvet betyder. Konstnärer med rötter i före detta kolonier, som Kader Attia och Zineb Sedira, har gett nya perspektiv på landets historia.