Manierismen och senrenässansen
Efter högrenässansens harmoni sökte konstnärerna det sofistikerade, det oroliga och det förvånande.
När Rafael dog 1520 och Michelangelo hade visat vad som var möjligt, frågade sig yngre konstnärer vad som återstod att göra. Svaret blev en konst som medvetet bröt mot harmonin. Kropparna blev långsträckta, färgerna skarpa och rummen trånga och svårlästa. Stilen kallas manierism, efter det italienska ordet maniera, stil eller sätt. Ordet var länge nedsättande, men i dag ser man perioden som en av de mest experimentella i konsthistorien. Konstnärerna ville visa sin egen stil.
Perioden präglades av kris. Rom plundrades 1527 av kejsarens soldater, reformationen splittrade kyrkan i Europa och den katolska kyrkan svarade med motreformationen och kyrkomötet i Trento. Konsten skulle nu vara tydlig och from, och nakenhet i kyrkor sågs med misstänksamhet. Samtidigt blomstrade hovkonsten i Florens, Mantua och andra furstestäder, där bildade beställare uppskattade gåtfulla allegorier och elegant skicklighet. Konstnärerna rörde sig mellan dessa världar. Samma målare kunde göra en sträng altartavla för en kyrka och en sinnlig myt för en hertig.
I Venedig fortsatte Tizian att måla in på 1570-talet, och Tintoretto och Veronese fyllde kyrkor och palats med stora, ljusa och dramatiska målningar. Arkitekten Andrea Palladio byggde villor och kyrkor efter antika förebilder, och hans bok om arkitektur spreds över hela världen. Giorgio Vasari skrev de första konstnärsbiografierna och grundade en akademi i Florens. Konsten hade blivit något man skrev om, undervisade i och samlade. Därmed lades grunden för den moderna konsthistorien.