Bysantinsk och romansk tid
Glittrande mosaiker i Ravenna och Venedig och tunga romanska kyrkor präglade Italiens tidiga medeltid.
Efter Västroms fall delades Italien mellan många härskare: goter, bysantinska kejsare, langobarder, frankiska kungar, påvar och senare normander. Landet blev aldrig en enhet under medeltiden, men det låg mitt i korsvägen mellan öst och väst. Därför möttes bysantinsk guldglans och nordeuropeisk romansk stil här. Den gemensamma nämnaren var kyrkan, som var den stora beställaren av konst i nästan alla delar av landet. Påvarna i Rom var både andliga ledare och världsliga furstar.
I Ravenna, som en tid var huvudstad för både goter och bysantinare, finns de bäst bevarade mosaikerna från 400- och 500-talen. Figurerna står frontalt mot en gyllene bakgrund, högtidliga och tidlösa. Senare tog Venedig upp samma tradition i Markuskyrkan, och på Sicilien lät de normandiska kungarna bysantinska mästare täcka sina kyrkor med guld. Mosaiken blev en bildkonst för evigheten, som glimmade i levande ljus. De mest kända mosaikerna sitter fortfarande kvar där de en gång sattes upp.
Från omkring år 1000 byggdes nya stora kyrkor i städerna, som blev allt rikare genom handel. I Pisa, Modena, Florens och Milano växte en romansk stil fram med tjocka murar, rundbågar och skulpterade portaler. Varje region fick sin egen variant, från marmorrandiga fasader i Toscana till tegelkyrkor i Lombardiet. Stenhuggare började signera sina verk, och vi känner för första gången namn på enskilda mästare. Många av dessa kyrkor används fortfarande varje dag.