Nyklassicism och romantik
Rom blev en skola för hela Europa när antiken grävdes fram, Canova höggs i marmor och Italien kämpade för att bli en nation.
Vid mitten av 1700-talet vände sig smaken bort från barockens och rokokons överflöd. Utgrävningarna i Herculaneum och Pompeji, Winckelmanns skrifter och de antika samlingarna i Rom väckte en ny längtan efter antikens enkelhet och allvar. Rom blev en mötesplats för konstnärer från hela Europa, också från Sverige. Där studerade de antika statyer, tecknade ruiner och sålde porträtt och vyer till rika resenärer på sin grand tour.
Giovanni Battista Piranesi gjorde etsningar av Roms ruiner som spreds över hela kontinenten och formade bilden av staden. Pompeo Batoni målade porträtt av unga engelsmän bland antika kolonner. Antonio Canova blev den mest berömde skulptören i Europa, med verk som kärleksparet Amor och Psyke och porträttet av Paolina Borghese. Hans vita marmor blev själva symbolen för nyklassicismen och dess dröm om tidlös skönhet. Rom var full av ateljéer där kopior och originalverk såldes till samlare. Konstnärerna arbetade sida vid sida med restauratörer och konsthandlare.
Napoleons fälttåg 1796 förändrade Italien. Konstverk fördes till Paris, gamla stater försvann och nya idéer om frihet och nation spreds. Efter 1815 återinfördes de gamla härskarna, men längtan efter ett enat Italien levde vidare. Romantiken gav den uttryck. Francesco Hayez målade historiska scener med dolda politiska budskap, och konsten blev en del av Risorgimento, den nationella resningen som 1861 ledde till kungariket Italien. Konsten fick en ny roll som bärare av nationens historia.