Det enade Italiens konst
I det nya kungariket målade macchiaioli ljus och vardag, divisionisterna delade upp färgen och städerna fick monument åt nationen.
När Italien enades 1861 skulle en ny nation byggas, också i konsten. Florens, Rom, Milano, Turin, Neapel och Venedig hade sina egna traditioner, och de levde vidare. I Florens hade en grupp unga målare, macchiaioli eller fläckmålarna, redan på 1850-talet börjat måla med starka fläckar av ljus och skugga, ofta utomhus. De målade soldater, bönder, kvinnor i trädgårdar och landskapet i Toscana, med en enkelhet och ärlighet som var ny.
Flera italienska konstnärer sökte sig till Paris, som nu var konstens huvudstad. Giuseppe De Nittis, Giovanni Boldini och Federico Zandomeneghi blev en del av det parisiska konstlivet, och Zandomeneghi och De Nittis ställde ut med impressionisterna. Skulptören Medardo Rosso modellerade flyktiga ansikten i vax som verkar lösas upp i ljuset. Hemma i Italien skildrade realister och verister livet bland arbetare, fiskare och fattiga på landsbygden. Andra stannade hemma och utvecklade egna regionala skolor.
Mot slutet av seklet utvecklade målare i Milano och Piemonte divisionismen, där färgerna lades i små separata streck som blandas i ögat. Giovanni Segantini målade de schweiziska alperna i ett skarpt bergsljus, och Giuseppe Pellizza da Volpedo målade Det fjärde ståndet, en bild av arbetare på marsch. Samtidigt byggdes gallerior, monument och utställningspalats, och den första Venedigbiennalen 1895 gjorde Italien till en mötesplats för samtidskonst. Konsten var på väg mot det moderna.