Renässansen
I Florens, Rom och Venedig återupptäckte konstnärerna antiken, uppfann perspektivet och gjorde människan till konstens mitt.
Renässans betyder pånyttfödelse. Ordet syftar på hur konstnärer och lärda i Italien under 1400-talet ville väcka antikens kultur till liv igen. I Florens studerade arkitekten Brunelleschi de romerska ruinerna, skulptören Donatello gjorde fristående statyer som inte setts sedan antiken och målaren Masaccio använde det nya centralperspektivet för att skapa verkliga rum på en plan vägg. Det var en revolution i hur man såg på bilder och på världen. Florens blev centrum för denna nya syn.
Bakom konsten stod rika beställare. Familjen Medici i Florens, hertigarna i Urbino och Mantua, påvarna i Rom och de stora familjerna i Venedig tävlade om de bästa konstnärerna. Konsten var både fromhet, prestige och politik. Målare som Fra Angelico, Piero della Francesca, Mantegna och Botticelli arbetade för hov och kloster, och verkstäderna utbildade nya generationer. Konstnären började ses som en lärd person och inte bara som en hantverkare. Många av dem skrev brev, dikter och avhandlingar.
Runt år 1500 nådde renässansen sin höjdpunkt, den period som kallas högrenässansen. Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael verkade samtidigt, och påvarna gjorde Rom till konstens centrum. I Venedig utvecklade Giovanni Bellini, Giorgione och den unge Tizian ett måleri där färg och ljus var viktigare än linjen. När Rafael dog 1520 hade italiensk konst blivit en förebild för hela Europa, och konstnärer från norr reste söderut för att lära sig.