Efterkrigstid och samtid
Från Fontanas snitt och arte povera till design, arkitektur och biennaler har Italien varit ett av samtidskonstens centrum.
Efter andra världskriget låg mycket av Italien i ruiner. Republiken infördes 1946, och landet byggdes upp med hjälp av amerikanskt stöd. I konsten fördes en hård debatt mellan dem som ville ha en realistisk och politisk konst, ofta nära kommunistpartiet, och dem som sökte abstraktion och nya material. Lucio Fontana skar och stack hål i sina dukar, och Alberto Burri gjorde bilder av säckväv, plast och bränt trä, präglade av krigets erfarenheter.
Under det ekonomiska undret på 1950- och 1960-talen blev Italien känt för sin design, sina bilar, sina möbler och sin film. Milano blev centrum för design och mode. Piero Manzoni utmanade konstbegreppet med burkar som påstods innehålla hans egen avföring. Mot slutet av 1960-talet växte arte povera fram, en konst av enkla material som jord, sten, trä och levande djur, och den blev en av efterkrigstidens mest inflytelserika rörelser.
Efter 1980 fick måleriet en renässans genom transavantgardet, och italienska arkitekter som Renzo Piano och Aldo Rossi blev kända över hela världen. I dag är Italien både ett land fyllt av historiska skatter och en arena för samtidskonst, med Venedigbiennalen, privata stiftelser och nya museer. Konstnärer som Maurizio Cattelan har blivit världskändisar med humor och provokation. Samtidigt är frågan om hur man ska vårda och visa landets enorma kulturarv ständigt aktuell.