Gotik och trecento
Giotto och de sienesiska mästarna gav måleriet nya kroppar, känslor och rum, långt innan renässansen fick sitt namn.
Trecento betyder trehundra och är italienarnas namn på 1300-talet. Det var en tid då de rika stadsrepublikerna i Toscana byggde väldiga katedraler och rådhus. Gotiken kom från Frankrike, men i Italien blev den annorlunda, med bredare rum, mer väggyta och mindre fönster. De stora väggarna gav plats åt fresker, och därför blev måleriet den ledande konstarten i Italien. Under seklet förändrades det i grunden. Konstnärerna blev samtidigt mer kända som personer.
I Florens bröt Giotto med den bysantinska traditionen och målade människor som tycks ha tyngd, känslor och kroppar under kläderna. Hans fresker i Scrovegnikapellet i Padua räknas som en vändpunkt i västerländsk konst. Samtidigt utvecklade målarna i Siena, med Duccio, Simone Martini och bröderna Lorenzetti, en elegantare stil med guld, klara färger och fina linjer. De två städerna blev konkurrenter och förebilder för resten av Italien. Giottos sätt att berätta tog sikte på det mänskliga, och det förändrade synen på vad en bild kunde göra.
Skulptörerna Nicola och Giovanni Pisano tog intryck av antika sarkofager och fransk gotik och gav predikstolarna nytt liv. Mot mitten av seklet drabbades Italien av digerdöden 1348, som dödade en stor del av befolkningen i städerna. Konsten blev för en tid allvarligare och mer inriktad på död och bot. Ändå lade trecento grunden för allt som skulle komma, och renässansens konstnärer såg Giotto som sin föregångare. Hans namn blev ett begrepp redan under hans livstid.