Peruktiden och upplysningen
Efter guldåldern blev konsten elegantare och mer fransk, och den flyttade in i borgarhusens salonger, tak och samlingsskåp.
I Nederländerna kallas 1700-talet ibland pruikentijd, peruktiden, efter herrarnas pudrade peruker. Länge sågs perioden som ett förfall efter guldåldern. Republiken förlorade sin ställning som stormakt, och konstmarknaden krympte. Men de rika familjerna i Amsterdam och Haag hade fortfarande pengar, och de lade dem på eleganta hus, målade väggar och tak, porslin, möbler och samlingar. Smaken blev ljusare och mer fransk, och dekorationskonsten fick en ny betydelse. Det var en konst för hemmet snarare än för marknaden.
Måleriet levde vidare i flera genrer. Rachel Ruysch och Jan van Huysum målade blomsterstilleben som såldes för mycket höga priser och samlades av furstar i hela Europa. Jacob de Wit målade takmålningar och illusionistiska reliefer i grått, så skickliga att de ser ut som skuren sten. Cornelis Troost skildrade det borgerliga livet och teatern med humor och skarp blick, ofta i pastell och gouache. Porträttmålare försåg regenterna med eleganta bilder i fransk stil.
I söder blev de spanska Nederländerna österrikiska efter Utrechtfreden 1713. Bryssel fick nya torg och palats, och kyrkorna fylldes med praktfulla predikstolar i skulpterat trä. Mot slutet av seklet spreds upplysningens idéer. Vetenskapliga sällskap och museer grundades, som Teylers i Haarlem. Revolutionerna på 1780- och 1790-talen förändrade både norr och söder, och de franska arméerna förde konstskatter från Antwerpen och Gent till Paris. Därmed slutade den gamla ordningen i båda delarna av landet.