Cobra och efterkrigstidens experiment
Efter kriget målade Cobra som barn, Expo 58 visade framtiden och Broodthaers gjorde konsten själv till en fråga.
Efter befrielsen 1945 ville unga konstnärer börja om från början. Kriget hade visat vart förnuft och ordning kunde leda, och de sökte i stället spontanitet, lek och fantasi. År 1948 bildade danska, belgiska och nederländska konstnärer gruppen Cobra, efter Köpenhamn, Bryssel och Amsterdam. Karel Appel, Constant och Corneille målade starka färger och barnsliga figurer. Gruppen höll bara i tre år, men den blev en av efterkrigstidens viktigaste europeiska konströrelser. Dess bilder väckte både skratt och ilska.
Stedelijk Museum i Amsterdam blev under Willem Sandberg ett av världens mest öppna museer för samtida konst, och svenska Moderna Museet samarbetade nära med det. I Belgien visade världsutställningen Expo 58 i Bryssel en optimistisk tro på teknik och framsteg, med Atomium som symbol. Under 1960-talet följde Nul-gruppen, kinetisk konst och popkonst. Konstnärer ville få bort det personliga och arbeta med ljus, rörelse och upprepning. Många av dessa konstnärer samarbetade över gränserna, särskilt med tyska Zero.
Mot slutet av 1960-talet blev konsten alltmer en fråga om idéer. Belgaren Marcel Broodthaers gjorde utställningar om museet själv, och nederländska konceptkonstnärer som Jan Dibbets och Stanley Brouwn arbetade med fotografi, kartor och promenader. Bas Jan Ader gjorde poetiska verk om att falla och försvinna. Samtidigt byggde nederländska arkitekter som Aldo van Eyck för människor snarare än maskiner. Konst och samhälle diskuterades öppet som aldrig förr. Den nederländska konstpolitiken var under dessa år en av de generösaste i världen.