Guldåldern och flamländsk barock
I norr målade Rembrandt, Hals och Vermeer för borgarnas hem, i söder fyllde Rubens kyrkor och palats med barockens kraft.
Efter Antwerpens fall 1585 delades Nederländerna i två konstvärldar. I söder, de spanska Nederländerna, blev konsten en del av den katolska motreformationen. Kyrkorna skulle fyllas med nya altartavlor efter bildstormen, och furstar ville ha praktfulla palats. Peter Paul Rubens blev barockens store mästare i Antwerpen, med elever och medarbetare som Anthonis van Dyck och Jacob Jordaens. Hans dramatiska och sinnliga måleri spreds till hela Europa. Antwerpen blev åter en konststad av europeisk betydelse.
I norr växte Republiken Förenade Nederländerna till en världsmakt inom handel och sjöfart. Kalvinismen gav kyrkorna vita, bildlösa väggar, och konsten flyttade i stället in i borgarnas hem. Där ville man ha porträtt, landskap, stilleben, interiörer och scener ur vardagen. Tusentals målare producerade för en öppen marknad. Perioden kallas Nederländernas guldålder, och den gav världen Rembrandt, Frans Hals, Johannes Vermeer och hundratals andra mästare. Aldrig tidigare hade så mycket konst producerats i ett så litet land.
Konsten i norr var ofta liten, stilla och iakttagande. Den visade det nya samhällets värld: kanaler, skepp, kor på ängen, städade kök, välklädda köpmän och skötsamma husmödrar. Men bakom ytan fanns ofta moraliska budskap om fåfänglighet och dygd. Mot slutet av seklet förändrades smaken mot det mer eleganta och franska. Krig mot Frankrike och England och hård konkurrens försvagade efter 1672 både republiken och konstmarknaden. Det franska inflytandet skulle prägla det följande seklet.