Romantik, nationer och Haagskolan
Två nya nationer, Nederländerna och Belgien, sökte sin historia i konsten, och i Haag målade en grupp konstnärer det grå holländska ljuset.
Under 1800-talet fick Nederländerna och Belgien sina moderna former. Efter Napoleontiden skapades ett gemensamt kungarike, men 1830 gjorde södern uppror och blev det självständiga Belgien. Båda länderna använde konsten för att bygga nationell identitet. Museer grundades, gamla mästare hyllades och historiemålare skildrade det förflutnas hjältar. Rembrandt och Rubens blev nationalsymboler, och deras statyer restes på torgen i Amsterdam och Antwerpen. Konsten blev en angelägenhet för staten och för den bildade allmänheten.
I Belgien blev det romantiska historiemåleriet särskilt viktigt. Gustaf Wappers, Nicaise de Keyser och Louis Gallait målade stora dramatiska bilder av frihetskamp och medeltida segrar. I Nederländerna dominerade länge ett försiktigt måleri med detaljrika landskap och vinterbilder i guldålderns anda. Efter mitten av seklet tog realismen över i båda länderna. Konstnärerna började måla vanliga människor, arbete och natur som den var, utan idealisering. Det var en konst som ville vara sann snarare än skön.
Den viktigaste rörelsen i Nederländerna var Haagskolan, som växte fram på 1860- och 1870-talen. Konstnärer som Jozef Israëls, bröderna Maris, Anton Mauve och Hendrik Willem Mesdag målade fiskare, kor på ängar, dyner och havet vid Scheveningen. De tog intryck av franska Barbizonmålare, men deras grå och silvriga toner var typiskt holländska. Haagskolan blev mycket populär hos samlare i Storbritannien, Kanada och USA. Målarnas bilder uppfattades som själva sinnebilden av Holland.