De flamländska primitiverna
I Brygge, Gent och Bryssel förvandlade målare oljefärgen till ett verktyg för att återge världen in i minsta detalj.
På 1420-talet hände något i Flandern som förändrade måleriet i hela Europa. Jan van Eyck, Robert Campin och Rogier van der Weyden började måla med en precision som ingen tidigare hade nått. Tyger, metall, glas, hud och landskap återgavs så att man nästan kan känna dem. Målarna kallas i dag de flamländska primitiverna. Ordet primitiv är missvisande och kommer från 1800-talet, då det betydde tidig eller ursprunglig, inte enkel.
Konsten växte fram i de rika städerna under de burgundiska hertigarna. Hertigarna, hovets adel, kyrkan och förmögna borgare beställde altartavlor, porträtt och andaktsbilder. Utländska köpmän i Brygge, särskilt italienare, tog med sig tavlorna hem. Därför finns flamländska mästerverk i dag i Florens, Madrid och Gdańsk. I Italien beundrades de för sin naturtrohet och för den lysande oljefärgen. Hertigen Filip den gode lät till och med sin hovmålare resa i diplomatiska uppdrag. Konsten var en del av statens anseende.
Under seklets andra hälft fortsatte Dieric Bouts, Hugo van der Goes och Hans Memling traditionen. Kring 1500 målade Hieronymus Bosch i 's-Hertogenbosch sina gåtfulla visioner av synd och straff. Samtidigt växte Antwerpen till handelsmetropol och konstmarknad. Där exporterades målningar och snidade altarskåp i stora mängder, bland annat till Sverige, där de fortfarande står i flera kyrkor. Flamländsk konst var nu känd och efterfrågad i större delen av Europa.