Klassicism och biedermeier
Under Josef II och Napoleonkrigen kom klassicismen till Wien. Efter Wienkongressen drog sig borgerskapet tillbaka till hemmet, och målare som Ferdinand Georg Waldmüller och Friedrich von Amerling skildrade det i klart ljus.
Kejsar Josef II, som regerade ensam 1780–1790, ville förnya staten i upplysningens anda. Han stängde hundratals kloster som inte ägnade sig åt skola eller sjukvård och sålde deras konst. Arkitekturen blev enklare och klassisk, och akademin i Wien under Heinrich Friedrich Füger lärde ut ett måleri efter antika förebilder. Antonio Canova gjorde gravmonumentet över ärkehertiginnan Maria Kristina i Augustinerkyrkan.
Efter Napoleonkrigen och Wienkongressen 1814–1815 följde en lång period av fred, men också av censur och polisövervakning under kansler Metternich. Borgerskapet riktade intresset mot familjen, hemmet, musiken och naturen. Denna tid och dess stil kallas biedermeier, efter en satirisk figur som uppfanns senare. Möbler, porslin och glas fick enkla, ljusa och praktiska former.
Måleriet blev intimt och noggrant. Ferdinand Georg Waldmüller målade porträtt, bondescener och alplandskap i ett skarpt solljus, Friedrich von Amerling eleganta porträtt av Wiens överklass och Josef Danhauser genrebilder och stunder i salongen. Rudolf von Alt skildrade staden och landskapet i akvarell under nästan hela 1800-talet. I Wien bildade unga konstnärer 1809 Lukasförbundet, som flyttade till Rom och blev känt som nasarenerna.