Efterkrigstiden och wieneraktionismen
Efter nazitiden och kriget byggdes Österrike upp med blicken bakåt. Mot den tystnaden reste sig de fantastiska realisterna, de abstrakta målarna kring Galerie nächst St. Stephan och till sist wieneraktionisterna, som gjorde kroppen till konstverk och provokationen till metod.
Under de sju åren som del av Nazityskland förlorade Österrike en stor del av sin konstvärld genom förföljelse, exil och mord. Efter befrielsen 1945 delades landet i fyra ockupationszoner, och den officiella kulturen sökte sig tillbaka till tiden före 1938, till barocken och Klimt. Unga konstnärer samlades i Art-Club från 1947 och sökte kontakt med det internationella modernistiska måleriet.
Två riktningar växte fram. De fantastiska realisterna, Ernst Fuchs, Rudolf Hausner, Arik Brauer, Wolfgang Hutter och Anton Lehmden, målade drömlika, detaljrika bilder i de gamla mästarnas teknik. Kring Galerie nächst St. Stephan, som prästen Otto Mauer drev, samlades i stället abstrakta målare som Arnulf Rainer, Josef Mikl, Wolfgang Hollegha och Markus Prachensky. Friedensreich Hundertwasser angrep den raka linjen och den moderna arkitekturen.
På 1960-talet gick några konstnärer längre än någon annan i Europa. Hermann Nitsch, Otto Muehl, Günter Brus och Rudolf Schwarzkogler gjorde aktioner med kroppar, blod, färg och mat, som en kritik av ett samhälle de tyckte var hycklande, katolskt och auktoritärt. Wieneraktionisterna arresterades och dömdes flera gånger. Samtidigt använde VALIE EXPORT sin egen kropp för att granska blicken på kvinnan.