Ikoner och kyrkokonst
Med kristendomen kom den bysantinska bilden till Kievriket. I Novgorod, Vladimir och Moskva blev ikonen den ryska konstens hjärta, med Andrej Rubljov som dess största mästare.
År 988 lät storfursten Vladimir av Kiev döpa sig och sitt folk efter bysantinsk förebild. Med kyrkan kom byggmästare, mosaikkonstnärer och ikonmålare från Konstantinopel, och Sofiakatedralen i Kiev fick på 1000-talet mosaiker och fresker i samma stil som i Bysans.
Ikonen är en helig bild målad på trä, och den följer fasta förebilder. Den ska inte visa världen som den ser ut, utan vara ett fönster mot det gudomliga: figurerna är långsträckta och stilla, bakgrunden är ofta av guld, och perspektivet kan vara omvänt, så att linjerna vidgas mot betraktaren.
Efter mongolernas erövring på 1200-talet levde traditionen vidare i städer som Novgorod, med sina klara röda och gröna färger, och i Moskva, som växte i makt. Kring 1400 nådde ikonmåleriet en höjdpunkt med Theofanes greken och Andrej Rubljov, vars Treenighetsikon räknas som det ryska måleriets främsta verk.