Sovjetisk konst
Under Stalin blev socialistisk realism den enda tillåtna stilen. Efter hans död öppnades en spricka, och vid sidan av den officiella konsten växte en inofficiell konst fram i ateljéer, lägenheter och på tomma fält.
År 1934 fastslogs den socialistiska realismen som den officiella metoden för all konst i Sovjetunionen. Konsten skulle vara realistisk till formen, socialistisk till innehållet och visa verkligheten ”i dess revolutionära utveckling”: lyckliga arbetare, rika skördar och ledare som Lenin och Stalin. Vera Muchinas skulptur Arbetaren och kolchoskvinnan från 1937 blev en symbol för staten.
Konstnärer som inte anpassade sig kunde förlora sina uppdrag, sin ateljé och ibland sitt liv under terrorn på 1930-talet. Under andra världskriget mobiliserades konsten för försvaret, med affischer, Aleksandr Dejnekas och Arkadij Plastovs krigsbilder och tusentals porträtt av hjältar.
Efter Stalins död 1953 kom en töväderperiod. Den ”stränga stilen” visade arbetare och vardag mer ärligt, och en inofficiell konst växte fram i Moskva och Leningrad. Ilja Kabakov, Erik Bulatov samt Vitalij Komar och Aleksandr Melamid lekte med propagandans bilder och språk i konceptkonst och sots-art. Först med Gorbatjovs perestrojka efter 1985 kunde de ställa ut öppet.