Romantik, historiemåleri och realism
Ett oroligt sekel där målarna skrev nationens historia på jättedukar och utlandet upptäckte det ”romantiska Spanien”.
Efter Goyas död 1828 gick Spanien in i ett sekel av inbördeskrig, revolutioner och regimskiften. Konstlivet samlades kring Madrid, akademin och de nationella utställningarna, som hölls från 1856. Den romantiska generationen målade porträtt av borgare och författare, folkliga scener och dramatiska landskap. Samtidigt reste franska och brittiska författare och målare runt i landet och skapade bilden av ett exotiskt Spanien med tjurfäktare, zigenare och moriska palats.
Under seklets mitt blev historiemåleriet den mest ansedda genren. Stora dukar med scener ur Spaniens förflutna, som drottning Isabella på dödsbädden eller Johanna den vansinniga vid sin makes kista, prisades på utställningarna och köptes av staten. De skulle ge den unga liberala nationen en gemensam historia. Eduardo Rosales och Francisco Pradilla hör till genrens främsta. Deras verk finns i dag i Prado. Många av dem visades för stora skaror på utställningarna.
Mot slutet av perioden växte en ny realism fram. Landskapsmålare som Carlos de Haes började måla direkt i naturen. Mariano Fortuny från Katalonien blev internationellt berömd för små, glittrande genrebilder och orientaliska motiv, sålda genom en parisisk konsthandlare. Pradomuseet, som öppnat 1819, blev nationens egendom 1868. När Barcelona höll världsutställning 1888 stod ett nytt, modernt Spanien redo att träda fram. Därmed började en ny epok.