Förhistoria och iberisk konst
Från bisonoxarna i Altamira till de iberiska stenkvinnorna – den äldsta konsten på Iberiska halvön.
Spanien har några av världens äldsta och mest kända grottmålningar. I Altamira i Kantabrien täcks ett tak av bisonoxar i rött och svart, målade för mer än 14 000 år sedan. Konstnärerna använde bergets ojämnheter för att ge djuren volym. I grannskapet finns ett tjugotal andra grottor med målningar, och i El Castillo har en röd skiva daterats till minst 40 800 år. Den norra kusten är därför ett av Europas viktigaste områden för istidens konst.
Efter istiden förändrades bildvärlden. Längs Medelhavskusten målade människor små, livliga figurer under bergsöverhäng: jägare med pilbågar, dansande kvinnor och en person som klättrar efter vildhonung. Samtidigt började bönder resa väldiga stenkammargravar, som Menga i Antequera. Under koppar- och bronsåldern växte befästa byar fram i sydöst, och på Balearerna byggdes torn av stora stenblock, så kallade talaioter. Konsten blev mer bunden till gravar, makt och gemenskap.
Under det sista årtusendet före vår tideräkning kom feniciska och grekiska handelsmän till kusterna. De förde med sig nya tekniker och förebilder, och de inhemska iberiska folken skapade en egen skulptur. Damen från Elche, en kvinnobyst i kalksten med stora hjulformade smycken vid öronen, är dess mest berömda verk. När romarna landsteg i Emporion 218 f.Kr. började en ny epok, men den iberiska konsten levde kvar i århundraden.