Francotiden och det informella måleriet
Under en diktatur skapade unga konstnärer ett måleri av säckväv, sand och svärta som blev Spaniens röst i världen.
Efter inbördeskriget styrde general Francisco Franco Spanien som diktator i nästan fyrtio år. De första åren präglades av fattigdom, förtryck och censur. Många av landets bästa konstnärer och intellektuella levde i exil, i Mexiko, Argentina eller Frankrike. Den officiella konsten var traditionell och katolsk, och staten byggde monument över segern i kriget. Picasso vägrade återvända så länge Franco levde, medan Dalí och Miró bosatte sig i Spanien igen. Kultur blev ett fält för både makt och motstånd.
Kring 1950 började en ny generation bryta isoleringen. I Barcelona bildade Antoni Tàpies och hans vänner gruppen Dau al Set, och i Madrid grundades 1957 gruppen El Paso, med Antonio Saura och Manolo Millares. De målade abstrakt, med tjock materia, sand, säckväv och svart färg. Konsten kallas informalism. Den var nära släkt med den franska informella konsten och den amerikanska abstrakta expressionismen, men den bar också på minnen av Goya, kriget och den spanska jorden.
Paradoxalt nog använde regimen den abstrakta konsten för att visa en modern bild av Spanien utomlands. Vid Venedigbiennalen 1958 fick Eduardo Chillida skulpturpriset, och 1960 visade Museum of Modern Art i New York ny spansk konst. Samtidigt kritiserade många av konstnärerna diktaturen. Under 1960-talet växte turismen och ekonomin, och en ny popkonst och realism tog form. När Franco dog 1975 stod en levande och självständig konstvärld redo.