Guldåldern och barocken
Velázquez, Zurbarán och Murillo målade i ett rike på väg utför – och skapade Spaniens största konstepok.
1600-talet kallas Spaniens siglo de oro, guldåldern. Det är en paradox. Riket förlorade krig, ekonomin gick dåligt och befolkningen minskade. Men samtidigt skrev Cervantes Don Quijote och Calderón sina dramer, och måleriet nådde en höjd som det aldrig haft tidigare. Konstnärerna arbetade framför allt i Madrid, kring hovet, och i Sevilla, den rika hamnstaden där fartygen från Amerika lade till. Kyrkan och kungen var de stora beställarna.
Diego Velázquez blev hovmålare hos Filip IV och skapade porträtt och scener som fortfarande anses höra till världens främsta måleri. Hans Las Meninas från 1656 är en av konsthistoriens mest diskuterade bilder. I Sevilla målade Francisco de Zurbarán munkar och helgon med stilla allvar, och Bartolomé Esteban Murillo gav Jungfru Maria och gatans barn ett mjukt, varmt ljus. I Neapel arbetade José de Ribera med dramatiska martyrbilder.
Den spanska barocken var mindre sinnlig och mer allvarsam än den italienska. Den handlade om tro, död och sanning. Ljuset faller hårt mot mörka bakgrunder, i Caravaggios efterföljd. Stilleben, bodegones, visar enkla föremål med nästan andlig närvaro. Skulptörer som Gregorio Fernández och Juan Martínez Montañés skapade målade träfigurer av den lidande Kristus och den sörjande Maria, som än i dag bärs genom gatorna under påskveckan.