Medeltiden – al-Andalus och de kristna rikena
Moskéer, klosterkyrkor och palats – under nästan åtta hundra år möttes islamisk, kristen och judisk konst på samma halvö.
Efter 711 blev större delen av Iberiska halvön en del av den islamiska världen. Området kallades al-Andalus. Med Córdoba som huvudstad blev det ett av Europas rikaste och mest lärda samhällen. Stora moskén i Córdoba, med sin skog av kolonner och randiga hästskobågar, är epokens mest berömda byggnad. Hantverkare skapade praktfulla askar i elfenben, sidentyger och keramik, och arkitekturen var full av geometriska mönster, växtslingor och skrift.
I norr fanns små kristna riken som gradvis växte söderut, i det som senare kallades reconquista. Där byggdes kyrkor i romansk stil, och längs pilgrimsvägen till Santiago de Compostela växte ett nät av kloster och kyrkor fram. I Katalonien målades kyrkornas absider med strålande fresker av Kristus i härlighet. Från 1200-talet restes gotiska katedraler i Burgos, Toledo och León efter franska förebilder, med höga valv och färgade glasfönster.
Det mest särpräglade för Spanien är blandningen av kulturer. Muslimska hantverkare arbetade för kristna kungar, och judiska församlingar byggde synagogor i islamisk stil. Den kristna konsten i islamisk tradition kallas mudéjar. I Granada byggde den muslimska nasriddynastin Alhambra, ett av världens mest berömda palats. Epoken slutade 1492, när Isabella och Ferdinand intog Granada, samma år som judarna fördrevs och Columbus seglade mot Amerika.