Demokrati och samtidskonst
Från Movidans fria nätter till Guggenheim i Bilbao – ett land som på några årtionden blev en av samtidskonstens stora scener.
Efter Francos död 1975 blev Spanien en demokrati. Censuren försvann, och kulturlivet exploderade. I Madrid växte Movidan fram, en rörelse av musik, film, fotografi, mode och måleri, med Pedro Almodóvar som mest kända namn. Konstmässan ARCO startade 1982, och staten byggde upp nya museer. Museo Reina Sofía i Madrid blev landets stora museum för modern konst, och dit kom Picassos Guernica 1992. Konsten fick en ny roll i ett fritt samhälle.
Under 1980- och 1990-talen fick varje region sina museer för samtidskonst, som IVAM i Valencia och MACBA i Barcelona. Guggenheimmuseet i Bilbao, ritat av Frank Gehry och invigt 1997, blev en världssensation. Byggnaden visade hur arkitektur och konst kunde förvandla en hel stad. Spanska arkitekter fick samtidigt internationellt erkännande, och Rafael Moneo ritade bland annat Moderna Museet i Stockholm. Museerna blev symboler för det moderna Spanien.
Spanska samtidskonstnärer verkar i dag i hela världen. Miquel Barceló har förnyat måleriet och keramiken, och Jaume Plensa har gjort stora offentliga skulpturer i flera länder. Juan Muñoz och Cristina Iglesias skapade gåtfulla rum och figurer. Andra konstnärer arbetar med fotografi, video och politisk konst. Frågor om historiskt minne, migration, kön och regional identitet präglar konsten, och flera omstridda verk har väckt stor debatt. Konsten speglar ett land i snabb förändring.