Dürertiden – renässans och reformation
Albrecht Dürer, Matthias Grünewald och Lucas Cranach gjorde de tyska länderna till ett av Europas konstcentrum – just när reformationen vände upp och ner på bildernas värld.
Kring år 1500 upplevde den tyska konsten en guldålder. Albrecht Dürer i Nürnberg reste till Venedig och tog med sig renässansens idéer om perspektiv, proportioner och konstnärens värdighet. Med sina träsnitt och kopparstick blev han känd i hela Europa redan under sin livstid. Samtidigt målade Matthias Grünewald Isenheimaltaret, ett av konsthistoriens mest omskakande verk, och Tilman Riemenschneider snidade altarskåp i obemålat lindträ med ett stillsamt och innerligt uttryck.
År 1517 publicerade Martin Luther sina teser i Wittenberg, och reformationen spred sig snabbt genom de tyska länderna. Lucas Cranach, hovmålare i Wittenberg, blev reformationens bildmakare. Han målade Luther och hans krets och illustrerade de nya biblarna. Men på många håll revs helgonbilder ner och altarskåp brändes. Konstnärerna förlorade sina viktigaste beställare, och många fick söka sig till nya uppgifter som porträtt, grafik och världsliga motiv. Det var en tid av både förnyelse och förlust.
Hans Holbein den yngre lämnade därför Basel för London och blev Henrik VIII:s porträttmålare. Albrecht Altdorfer i Regensburg målade några av de första rena landskapsmålningarna i västerländsk konst. Under seklets andra hälft blev furstarnas hov viktigare. I München, Heidelberg och Innsbruck byggdes slott och samlingar i renässansstil, och kejsar Rudolf II samlade i Prag konstnärer och kuriositeter från hela Europa. Den tyska konsten var nu både lärd, internationell och splittrad av religionen.