Diktatur, krig och ett delat land
Från nazisternas utställning om ”urartad konst” till Joseph Beuys ekar och Gerhard Richters suddiga fotomålningar – konsten i ett land som måste göra upp med sitt förflutna.
När nazisterna tog makten 1933 rensades museerna på modern konst. Konstnärer avskedades, förbjöds att ställa ut och tvingades i exil. År 1937 visades utställningen Entartete Kunst, urartad konst, i München för att håna expressionister, dadaister och abstrakta konstnärer. Samtidigt invigdes Haus der Deutschen Kunst med en officiell konst av bönder, soldater och nakna idealkroppar. Judiska konstnärer som Felix Nussbaum och Charlotte Salomon mördades i Auschwitz. Kriget lämnade städerna i ruiner.
Efter 1945 delades Tyskland. I väst blev den abstrakta konsten ett tecken på frihet, och utställningen documenta i Kassel, som startade 1955, återförde modernismen till landet. Joseph Beuys gjorde filt, fett och samtal till konst och talade om att varje människa är en konstnär. I öst krävde staten socialistisk realism, men i Leipzig växte en egen målarskola fram. Wien fick sina aktionister, som använde kroppen i chockerande framträdanden som gick långt bortom tavlan.
Från 1960-talet tog en ny generation sig an Tysklands historia. Gerhard Richter målade suddiga bilder efter fotografier, bland annat av sin morbror i Wehrmachtsuniform. Georg Baselitz vände sina motiv upp och ner, och Anselm Kiefer målade väldiga, brända landskap fyllda av myter och minnen från nazitiden. Tyska konstnärer blev under 1980-talet bland de mest omtalade i världen. När Berlinmuren föll i november 1989 öppnades en ny tid för både konsten och landet.