Expressionism, Bauhaus och Weimartid
Från Brückes skrikande färger och Blaue Reiters blå hästar till Bauhaus stålrörsmöbler – på ett kvartssekel blev Tyskland det moderna konstlivets mittpunkt.
År 1905 bildade fyra arkitekturstudenter i Dresden konstnärsgruppen Die Brücke, bron. De målade nakna människor i naturen och storstadens gator med starka, oblandade färger och kantiga former. I München samlades Vasilij Kandinsky, Franz Marc och Gabriele Münter i Der Blaue Reiter, den blå ryttaren, och sökte en andlig konst i färg och form. I Wien målade Egon Schiele och Oskar Kokoschka människor i ångest och begär. Det kallades expressionism, uttryckskonst.
Första världskriget krossade mycket. Franz Marc och August Macke stupade, och många andra kom hem skadade till kropp och själ. I Berlin svarade dadaisterna med kollage, fotomontage och hån mot krigets och borgerskapets värden. Under 1920-talet målade Otto Dix och George Grosz en kall och avslöjande bild av krigsinvalider, spekulanter och prostituerade. Den nya stilen fick namnet Neue Sachlichkeit, den nya sakligheten, efter en utställning i Mannheim 1925. Konsten blev skarpare, kallare och mer politisk.
År 1919 grundade arkitekten Walter Gropius Bauhaus i Weimar, en skola där konst, hantverk och industri skulle förenas. Lärare var bland andra Paul Klee och Kandinsky. Från 1925 låg skolan i Dessau i en byggnad av glas och betong. Där skapades stålrörsmöbler, lampor och textilier som blev förebilder för modern design i hela världen. När nazisterna tog makten 1933 stängdes Bauhaus, och den tyska modernismens storhetstid tog ett brutalt slut.