Kejsarnas medeltid – karolingisk, ottonsk och romansk konst
Från Karl den stores kapell i Aachen till de väldiga domkyrkorna vid Rhen – den tyska konsten föddes i kejsarnas och biskoparnas tjänst.
När Karl den store kröntes till kejsare i Rom år 800 ville han återuppväcka det romerska riket norr om Alperna. I Aachen lät han bygga ett palatskapell med kolonner som hämtats från Italien. Vid hovet skrevs och målades praktfulla evangelieböcker. Konsten skulle visa att frankerkungen var de gamla kejsarnas arvtagare och kyrkans beskyddare. Riket var ännu ett land av skogar, åkrar och små orter. Stenbyggnader var sällsynta, och just därför gjorde kejsarens kapell så starkt intryck på samtiden.
Under de ottonska kejsarna, från mitten av 900-talet, blev biskopar och kloster konstens stora beställare. Gerokorset i Köln är den äldsta bevarade stora krucifixskulpturen norr om Alperna. På Reichenau i Bodensjön målades bokmålningar med guldbakgrund och stora, allvarliga figurer. I Hildesheim lät biskop Bernward gjuta bronsdörrar med scener ur Bibeln. Bilderna var ofta beställda av kejsarna själva som gåvor till kyrkan. På så vis blev konsten ett sätt att knyta samman tro, makt och minne.
Efter år 1000 växte de romanska domkyrkorna fram längs Rhen, i Speyer, Mainz och Worms. Tjocka murar, rundbågar och mäktiga torn gav dem karaktären av Guds borgar. Samtidigt nådde guldsmedskonsten en höjdpunkt. Nicolaus av Verdun skapade emaljaltaret i Klosterneuburg utanför Wien och började arbetet på Tre konungarnas skrin i Köln. Mot slutet av perioden började de första gotiska formerna leta sig in från Frankrike. Men i Tyskland höll man länge fast vid den tunga romanska stilen.