Realism, historism och kejsartid
Adolph Menzels valsverk, Düsseldorfs landskap och Wiens nya boulevard – när Tyskland enades och industrialiserades sökte konsten både verkligheten och det förflutna.
Kring 1840 började tyska konstnärer se på världen med nya ögon. Adolph Menzel i Berlin målade ett tomt rum med en fladdrande gardin och senare ett järnvalsverk fullt av svettande arbetare. I Düsseldorf växte en konstakademi fram som drog elever från hela världen, också från Sverige och Norge. Där lärde man sig måla dramatiska landskap och berättande folklivsbilder med stor teknisk skicklighet. Måleriet blev ett sätt att skildra samtiden lika mycket som historien.
Det tyska kejsarriket utropades 1871 efter kriget mot Frankrike. Den nya staten ville ha monument, historiemålningar och stora offentliga byggnader. Arkitekterna lånade friskt från gotik, renässans och barock, en stil som kallas historism. I Wien revs stadsmurarna och ersattes av Ringstraße, en paradgata med opera, rådhus, parlament och museer. Hans Makart blev Wiens mest firade målare, och hans ateljé blev en sevärdhet för stadens societet. Konsten blev en del av statens självbild.
Samtidigt drog sig andra konstnärer undan till Italien, drömmar och myter. Arnold Böcklin målade De dödas ö, en klippö med cypresser dit en båt glider fram i skymningen. Kung Ludvig II av Bayern byggde sagoslottet Neuschwanstein. I München samlades Wilhelm Leibl och hans krets kring ett nyktert, nästan fotografiskt måleri av bönder i Bayern. Spänningen mellan verklighet och dröm, mellan samtid och historia, präglade hela epoken in i sekelskiftet.