Klassicism och romantik
Från drömmen om antikens Grekland till Caspar David Friedrichs ensamma gestalter vid havet – kring 1800 fick den tyska konsten en ny röst.
Under 1700-talets senare del vände sig tyska konstnärer och tänkare mot antiken. Johann Joachim Winckelmann prisade de grekiska statyernas ”ädla enfald och stilla storhet”, och Goethe reste till Italien för att se antikens ruiner med egna ögon. I Berlin restes Brandenburger Tor, och arkitekten Karl Friedrich Schinkel gav den preussiska huvudstaden museer och teatrar i grekisk stil. Klassicismen stod för ordning, förnuft och bildning, och den blev de tyska staternas officiella stil.
Men samtidigt växte romantiken fram. Den sökte känslan, naturen, det gåtfulla och det religiösa. Caspar David Friedrich, född i det dåvarande svenska Pommern, målade ensamma människor vid havet och i bergen, ofta sedda bakifrån. Philipp Otto Runge, från samma trakter, försökte skapa en ny symbolisk konst om dygnets tider och livets kretslopp. Romantikerna ville måla det man inte kan se: längtan, oändligheten och Gud i naturen. Deras bilder har format hur vi än i dag ser på naturen och på romantiken.
En grupp unga målare, nasarenerna, flyttade till Rom för att leva som medeltida munkar och måla som Rafael och Dürer. Efter Napoleonkrigen kom Biedermeiertiden, då borgerskapet drog sig tillbaka till hemmet. I Wien och Berlin målades intima interiörer, porträtt och stadsvyer, och Carl Spitzweg i München skildrade udda och vänliga figurer med humor. Epoken rymmer alltså både stora idéer om konstens uppgift och en småskalig, vardaglig skönhet. Båda sidorna av epoken lever kvar i museerna i Berlin, Dresden, München och Wien.