Det återförenade Tyskland och samtiden
Efter murens fall blev Berlin en magnet för konstnärer från hela världen, och minnet av historien formade både monument, museer och samtidskonst.
När Berlinmuren föll i november 1989 öppnades en stad full av tomma hus, ödetomter och billiga ateljéer. Konstnärer från hela världen flyttade dit. Gallerier öppnade i övergivna lokaler i östra Berlin, och klubbar och konstrum växte fram i gamla fabriker. Christo och Jeanne-Claude slog in riksdagshuset i silvrig väv 1995, och miljoner människor kom för att se det. Berlin blev under 1990- och 2000-talen en av världens viktigaste konststäder.
Det återförenade Tyskland byggde också sitt minne. Daniel Libeskinds Judiska museet och Peter Eisenmans minnesmärke över Europas mördade judar blev nya landmärken i Berlin. Konstnären Gunter Demnig började lägga snublestenar, små mässingsplattor i gatan med namnen på nazismens offer utanför deras sista bostäder. Samtidigt återuppbyggdes förstörda byggnader som Frauenkirche i Dresden och stadsslottet i Berlin, vilket väckte debatt om hur man ska förhålla sig till historien.
Tyska och österrikiska konstnärer hör i dag till de mest kända i världen. Fotografer från Düsseldorf som Andreas Gursky och Thomas Struth skapade väldiga, skarpa bilder av en globaliserad värld. Neo Rauch och den nya Leipzigskolan gav det figurativa måleriet nytt liv. Wolfgang Tillmans, Hito Steyerl och Anne Imhof arbetar med fotografi, video och performance. Samtidigt diskuteras museernas koloniala samlingar, och föremål har börjat lämnas tillbaka till de länder de en gång togs ifrån.