Sekelskiftet – secession och jugend
Unga konstnärer bröt sig loss från akademierna, och i Wien, München och Berlin skapades en ny konst där guld, ornament och känslor flöt samman.
Kring 1890 hade många unga konstnärer i de tysktalande länderna tröttnat på akademierna och de stora utställningarnas smak. I München bröt de sig ut och bildade 1892 en secession, en utbrytning. Wien följde 1897 och Berlin 1898. I Wien blev Gustav Klimt ledare för den nya rörelsen, och föreningen fick en egen utställningsbyggnad med en kupol av förgyllda lagerblad. Där visades modern konst från hela Europa, också från Skandinavien. Rörelsen spred sig snabbt till andra städer.
Den nya stilen kallades Jugendstil efter den Münchentidning, Jugend, som började ges ut 1896. I Österrike talade man om secessionsstil. Böljande linjer, växtformer och stiliserade kvinnogestalter fyllde affischer, möbler, smycken och fasader. Konstnärerna ville förena konst och vardag och göra allt från tekoppar till hela hus till konstverk. I Darmstadt byggdes en konstnärskoloni på en kulle, och i Wien grundades Wiener Werkstätte 1903 för att skapa vackra bruksföremål. Det var en stil som ville vara ny i allt.
Samtidigt växte ett tyskt impressionistiskt måleri fram kring Max Liebermann, Lovis Corinth och Max Slevogt i Berlin. Käthe Kollwitz skildrade arbetarnas nöd i grafik med starkt socialt patos. I byn Worpswede nära Bremen målade Paula Modersohn-Becker enkla, kraftfulla bilder som pekade fram mot expressionismen. Edvard Munch och August Strindberg vistades i Berlin, och den nordiska konsten fick stort inflytande där. Sekelskiftet var en tid av både förfining och oro inför det nya seklet.