Giovanni Bellini
Grundaren av Venedigs måleri.
Giovanni Bellini förde in oljefärgen och det varma ljuset i venetianskt måleri. Bland hans elever fanns Giorgione och Tizian.
Giovanni Bellini föddes i Venedig omkring 1430–35 i en konstnärsfamilj. Fadern Jacopo Bellini var en ledande målare, och brodern Gentile blev också målare. Familjen var nära förbunden med Andrea Mantegna, som 1453 gifte sig med Giovannis syster Nicolosia. Mantegnas skarpa, skulpturala stil präglade Giovannis tidiga verk.
Ett exempel är Getsemane i National Gallery i London från omkring 1465, som har nästan samma motiv som Mantegnas tavla i samma museum. Redan här syns dock Bellinis egenart: gryningsljuset över landskapet är viktigare än konturerna. Under 1470-talet lärde han sig mer om oljefärgen, kanske genom kontakt med Antonello da Messina, som besökte Venedig 1475–76. Hans stora altartavlor, som triptyken i Frarikyrkan från 1488 och altartavlan i San Zaccaria från 1505, finns fortfarande på sina platser i Venedig.
Bellini skapade det som blev det venetianska måleriets kännetecken: varmt ljus, djupa färger och en känsla av luft och atmosfär. Hans madonnor sitter ofta framför ett landskap i mjukt kvällsljus. I Den helige Franciskus i öknen, i dag i Frick Collection i New York, är det landskapet och ljuset som bär bildens andliga innehåll. Han målade också porträtt, bland dem doge Leonardo Loredan i London, där tyget i dogens mantel nästan glittrar.
Bellini var Venedigs officielle målare och ledde en stor verkstad. Hans målningar i dogepalatsets stora sal förstördes vid en brand 1577. Albrecht Dürer besökte honom 1506 och skrev att han var mycket gammal men fortfarande den bäste målaren. Han var fortfarande verksam i hög ålder och målade Gudarnas fest, i dag i Washington, 1514. Han dog 1516.
Bland hans elever och efterföljare fanns Giorgione och Tizian. Bellini är därför en nyckelfigur. Han förvandlade Venedig från en provinsiell konststad till ett centrum som skulle stå i jämbredd med Florens och Rom.